En Farsdag

Igår var det Farsdag och vi inledde dagen med att baka scones till Marcus - eller jag bakade tjejerna drack välling och Emma dukade brickan.

Emma och Alice hade gjort varsitt kort till pappa. När vi skulle gå in med brickan ville de bära sina kort. Iris hade inte gjort ett kort (hon sov när vi målade riktiga kort) så hon rykte åt sig en teckning från kylen (som hon inte ritat) och gav pappan. Klart man vill vara med liksom.

Marcus fick även en present. Har ju skrivit om detta tidigare, men jag tycker ju att fars/morsdags presenter ska komma från barnen framför allt. Vi har målat örngott, gjort handavtryck mm tidigare år

I år blev det en pyjamas. Svarta byxor och en vit t-shirt till... som tjejerna målat!

Framsida! De flesta teckningarna har förklaringar. På ena armen har Emma målat en sol, på andra har Iris målat bamse. Den röda och blå hästen i mitten av tröjan har Alice gjort
Baksida

Tänker även nu, i Farsdags anda att hylla mig själv för att ha valt en så fantastisk pappa till mina barn. För jag kunde verkligen inte valt bättre. För Marcus sätter verkligen alltid familjen först. Han har ett oändligt tålamod med tjejerna, leker och busar med dem. Vi delar lika med de flesta sysslor och ansvar även om vi har koll på olika delar. Vi kompletterar varandra, inte bara som föräldrar utan även som par.
Ibland (vi lever med varandra under småbarns åren - ibland är en bedrift bara det) och påminns om vilken tur jag har som fångade just honom. Finns ingen som jag hellre skulle ha som pappa till mina barn. Ingen som får mig att känna mig så trygg, så sedd eller så älskad.


100 månader

Jag och Marcus uppmärksammar fortfarande månader, oftast mest med att äta något extra gott eller att vi bara uppmärksammar det med ord, typ "grattis på månadsdagen". Idag ska det dock firas lite extra. Vi firar nämligen 100 månader! 
 
 
 
Känns helt galet att vi varit ett par så länge. 100 månader sen vi åt pasta på ciao ciao och tog en promenad på Djurgåren och bestämde att han och jag skulle vara ett vi. 
Nästan som ett avtal som vi skakade hand på, kanske inte det mest romantiska men det hade redan varit fler år med fram och tillbaka och vi kom till den gräsen att det var "in or out". Så här i retroperspektiv kan jag ju säga att vi gjorde rätt val 

Mini-me

Emma är verkligen min lilla minime. Vi är så lika, både till utseende och till personlighet. Och visst ser man Marcus i Emma, men det hör inte till vanligheterna. Alice är nog en riktig blandning av oss båda..

Här om dagen hittade jag bebisbilder på Marcus och nog är han lik Iris alltid. En del miner är verkligen identiska


RSS 2.0