När det är nolltolerans

Förra veckan tvingades jag vara vuxen ovh stå upp för mina barn, mot personalen. Vilket definitivt står på min topp 5 lista över läskiga saker. 

Redan i höstas började vi få "oros mail" angående det språkbruk och de kränkningar som barnen utsätter varandra och personalen för på förskolan. 

Alla föräldrar ombads prata med sina barn, vilket vi gjorde. Så klart.
När jag hör kränkande språk så ger det mig nämligen associationer till när en elev på min skola kallade fröken horunge eller liknande. Och denna typ av språk har jag inte hört från Alice. Hon använder mest bajskorv - både när hon ska skoja, är arg eller glad.

På föräldramötet här om veckan framkom det att detta fortfarande är ett problem och det bestämdes att det skulle vara nolltolerans mot kränkningar. Om barnen använder kränkande ord eller beteende skulle bli en hemringning. 
Och sen började det. Varje dag. Eftersom den avdelningen ringer mammor (trots mitt förslag om att ringa Marcus) så fick jag förklara anledning för min handledare och blev lite av en följetång i lärarrummet vad min dotter gjort idag. 

Första dagen hade hon vickat på rumpan till några kompisar. Förskolan ringde.
Andra dagen hade hon skrikit "dumhuvud" till en pojke som lagt sig på henne och hållit fast henne. Förskolan ringde. (Förhoppningsvis båda, men det kan de inte säga) 
Dag 3 ringde de eftersom hon "gjort en väldigt dålig sak". Hon hade kallat fröken för "bajskorvsfröken"
Dag 4 hade hon "rimmat retfullt" och kom inte när fröken ropade "kom hit Alice". Då fick hon sitta lite själv och tänka över situationen. 

Alla dessa "situationer" ringdes om innan lunch (runt 11) till mig. Vi hämtar vid 16.30. Barnen på Alice avdelning är mellan 4-6 år. Kan säga att jag har haft lite problem med att se vad jag ska göra åt "problemet" här hemma. Vi har pratat om att man kan bli ledsen når någon retas och även om jag inte tar illa när hon kallar mig bajskorvsmamma så kanske fröken eller kompisarna blir ledsna och då är det bäst att låta bli... 

Jag vet att det är den som upplever kränkningen som avgör om det ör en kränkning eller ej, men om man blir kränkt av att en 5 åring säger bajskorv så kanske man valt fel yrke? Och i just detta fall har jag enormt svårt att se att det skulle eskalera till att Alice skriker horunge till fröknarna om några år... 

Och sen det andra  - när min 5 åring skriker dumhuvud till en kille som brottat ner henne och håller fast henne mot hennes vilja så är det faktiskt inte något jag tänker bestraffa! Det är något jag kommer uppmana. Ska hon bara ligga där och vänta tills han ledsnat? Dessutom har vi länge haft problem med att Alice får panik när hon blir fasthållen - något som vi tagit upp med förskolan...

Nu har de dock slutat ringa. Tror det var fler än jag som började ifrågasätta antalet samtal och den tid det måste tagit från barngrupp. Vet ju själv hur lång tid jagandet av föräldrar kan ta och då jobbar vi framför allt med mail. 

Som förälder kan man lätt känna sig otillräcklig och ledsen när förskolan eller skolan ringer. Men jag kan se funktionen av samtalen som pedagog, att visa att hem och skola är en enad front mot kränkande beteende, men i detta fall ser jag faktiskt inte det. De är för små, de har inte utvecklat något konsekvenstänk än

Kommentarer
Postat av: Frida

Intressant att läsa, har nog inte tänkt på kränkande beteende hos 4-6 åringar förut.

2018-02-14 @ 04:31:05
URL: http://rockabillygirl.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback
RSS 2.0